Senaste tiden har känts lite bättre.
Som att jag är på rätt väg, upp igen.
Nu har jag en neråt svacka, känner det i hela kroppen
jag frågar mig själv en massa frågor. Inga svar.
Önskar jag kunde fly från det här helvetet.
Att allt var som vanligt, att jag kunde få må bra.
Antar att sånt här tar tid..
Jag känner mig fast i det här
Finner ingen väg ut
känslan verkar aldrig ta slut.
Är det såhär jag ska leva?
Hur länge ska jag stå ut?
Jag vill känna lycka.
Men känner mig bara sjuk.
Så ingrodd i känslan.
Att jag knappt tror på förändring.
Känns som att jag aldrig kommer känna mig bra igen.
Finns det ingen snabb väg ifrån det här?
Finns inga alternativ. Hur fan hamnade jag här!?
Känns som att det är omöjligt att spräcka den här hemska bubblan.
Att det inte finns någon väg ifrån den.Vart jag än går, så finns den alltid
där. Omfamnar mig på ett obehagligt sätt. Ett sätt som får mig att känna
mig fast. Vill känna mig hel. Kan inte önska mig något annat.
Det är den ENDA jag vill på hela jordklotet. Känns som att min önskan aldrig
kommer gå i uppfyllelse. Det skrämmer mig. Att leva med det här föralltid
är en mardröm.
Jag önskar mig en ordentlig bekräftelse.
Det gör så ont inombords. Att bära på den här obehagskänslan.
Den är tung. Och den tynger ner mig till botten.
Idag var det första dagen i skolan.
Det gick bra. Vi fick nya kalendrar som jag faktist tyckte vad
rätt snygga! Nu slipper jag tänka på att köpa en.
Jag är fortfarande snurrig och känner mig overklig.
Fick ont i huvudet idag också. Har hunnit med att vara hos
tandläkaren med! Det gick bra. Nu väntar jag på att pappa ska
komma hem från affären. Ikväll blir det tacos. Ska bli jätte gott.
Nu ska jag lägga mig ner och sticka lite och kolla på tv.
Livet är svårare än vad jag trott.
Har fått tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Tankar på livet och mänskligheten.
Förstår inte hur jag hamnat här, i den här bubblan.
Det är så hemskt, vill inte vara här mer.
1 dag är 1 dag för mycket. Och jag har varit här
i 6 veckor om inte mer. Jag vill få något slags tecken på
att jag är på rätt väg. Jag vill få bekräftat att jag kommer
må bra igen. Slippa tänka på det här viset som jag gör.
Jag kan inte njuta av livet. Allting känns bara så negativt.
Har hamnat i en negativ cirkel. Jag gråter flera gånger om
dagen. Tårarna tycks aldrig ta slut.
Jag är rädd för att folk ska visa sig vara falska och såra mig.
Att alla vänder ryggen till och jag blir ensam kvar.
Jag har kommit på att man alltid är ensam i sig själv.
Och det skrämmer mig.. Tänker på saker jag ALDRIG skulle
tänk på förut. Är så rädd att jag inte kommer kunna byta
mönster. Bryta mig loss! Känns som att jag inte riktigt finns
längre.. Ingen lycka i mig själv. Känns som att jag inte känner
mig själv längre. Jag vill bara känna mig hemma i mig själv.
Känna mig hel.
Ibland måste man byta mönster.
Lämna det gamla och välkomna det nya.
Människor som väljer att stanna kvar i skiten medans
du går vidare måste man göra av sig med för att komma vidare
i livet själv. Om man inte väljer att fortfarande må dåligt och
leva i samma mönster förstås. Det är sorgligt och jobbigt.
Men ibland måste man vara egoistisk. Det är för ens eget bästa.
Helst om man gjort allt för att förklara för personerna också.
Vissa personer vägrar byta mönster. Är rädda för det nya,
för att lämnas ensama. Och vem är inte det? Det är jag med.
Men man måste för att utvecklas och lära känna sig själv.
För att få ett bra liv om man trivs med.
Man får inte leva med ideoter som inte ger någon respekt.
Det är farligt. Det trycker bara ner en i slutändan.
Ibland kan man helt enkelt älska fel personer och då måste
man lämna dom. Hur ont det än gör. Önskar att alla förstod det.
Kärleken gör personer blinda mot det dåliga. Men ibland måste man,
ta det stora steget.
Har varit ute på promenad med Svantis.
Gick förbi Malin, vi satt på hennes trapp och käkade
brownies och pratade. Jätte mysigt!
Nu är det drygt 1 timme kvar tills jag ska till psykologen.
Känns skönt att få komma och prata igen.
Undrar vad hon kommer säga den här gången bara,
men hoppas det går bra iallafall.
Är ju så himla orolig att inte bli av med det här fortfarande.
Men hon kan sitt jobb. Får helt enkelt lita på henne.
Hon är så snäll och rar och hon måste ju tala sanning.
Så får lita på henne. Att det blir bra en dag igen.
Nu ska jag prata lite med malin på msn sen börja göra mig iordning.
Nu har jag varit hos Tandläkaren.
Allt gick bra, hade 1 hål så ska på återbesök och laga det.
Idag har allting kännts helt okej iallafall.
Ska till psykologen klockan 18 så det känns skönt.
Imorgon ska jag och svantis på morgonpromenad med
bellis och anette. Ska bli mysigt! Kul för vovvarna att få
leka av sig lite också.
Nu ska jag lägga mig och sticka lite.
Ligger i min säng.
Försöker koppla av.
Stickar och äter nybakat bröd som min kära pappa
har bakat. Har kommit väldigt långt på min halsduk.
Inte så värst mycket kvar nu. Kul att se framsteg!
Just nu känns det helt okej.
Men bara okej. Fast det är ju iallafall bra.
Känner mig otroligt borta i huvudet helatiden bara.
Men det är väll alla känslor som finns där inne som trycker
på och får min hjärna att “stänga av sig” en sekund.
Som min psykolog sa: “Psyket klarar inte av för mycket känslor
så när det blir överbelastat stänger det liksom av sig och då kan
man få känslan av att kolla inåt istället för utåt och känna sig som i
en bubbla” De orden får väll endå trösta mig.
Har bara så svårt att förstå hur känslor kan styra ens
hjärna till att gå in i en slags “overklighetsvärld”.
Men ioförsig det är ju hjärnan vi pratar om.
Det som styr det mesta. Men har jag kommit in i det,
så lär det finnas en väg ut också. Ska försöka tänka
positivt fast det bara försöker dra ner mig till negativa tankar.
Nu ska jag fortsätta sticka lite, sen gå och lägga mig.
Har tandläkartid imorgon vid 11 och sen har jag psykolog tid kl 18.
Desutom ska jag ringa lite ärenden imorgon också. Så har en hel dag
framför mig. Kan bli spännande..
Nu säger jag godnatt.
Det känns som att livet just nu är ett straff.
Att jag “vakat upp” och insett det. Att det inte alls är bra.
Utan faktist ett fängelse. Så känns det. Som att jag är fången
i min egna kropp, som gör att jag får panik. För jag känner den inte
längre. Känner inte att jag tillhör den längre. Ingenting känns som mig
längre. Förstår inte hur jag ska ta mig ur det här.
Inatt vaknade jag klockan 4 på morgonen av STARK magkatarr.
Var tvungen att gå upp och ta en tablett mot det och hade jätte svårt
att somna om efter det. Min kropp är så stressad att jag till och med
får magkatarr i sömnen. Kändes som någon hade hällt syra i min mage.
Det brändes något fruktansvärt. Men hade hellre haft 100magkatarrs
attacker än att inte känna mig hemma hos mig själv.
Det här är så obehagligt… kan inte sluta skriva om hur hemskt det är.
För även fast jag levt med det här nu i 6 veckor ständigt så känns det
forfarande hemskt, främmande och otroligt skrämmande.
Ständig ångest som ligger och kryper i kroppen.
Som försöker attackera mig helatiden.
Känns som att jag har tapat hela mig själv.
Känner inte mig själv längre.
Vill känna äkta självkärlek och lycka i mig själv.
Trygghet. Slippa tänka på döden och alla konstiga tankar som man
egentligen inte ska behöva tänka på så länge man själv lever.
Har aldrig tyckt att döden varit skrämmande förut.
Men nu helt plötsligt tycker jag det är fruktansvärt läskigt, bara
för att jag inte vet vad som händer. Livet är skrämmande.
ALLT är skrämmande just nu. Känns som jag precis kommit ner på
jorden, allt känns främmande och obehagligt, till och med mig själv.
Jag tycks aldrig komma ur det här…
Ibland tror jag inte på att känslor kan skapa den här “bubblan” och
distansen till mig själv. Min största rädsla är att aldrig bli återställd.
